Tidsbunden scenografi

Läser en intressant kommentar om ett inlägg på Peter Englunds blogg , Englunds inlägg handlar om tv-serien Mad Men (Med det underbara vertigoinspirerade introt) och scenografiarbetet med den.

"Jag läste en intervju av en skaparna bakom Mad Men där han sa att ett av knepen med att skapa den trovärdiga tidiga sextiotalsmiljön var att inkludera rekvisita som är från 50-talet och som därmed ett par år gamla när serien utspelar sig. Ofta tror jag att man i historiska dramer försöker skapa en för tidsmässigt ren miljö och någonting med det bryter vår 'suspension of disbelief'"

Det här typen av tänk kring scenografin är intressant. En film som arbetar med det är den bioaktuella Låt den rätta komma in, som på ett utmärkt sätt blandar in 70-tals rekvisitan i 80-talets Blackeberg. Ett annat exempel är filmen Blow med Jonny Depp, där man använder greppet för karaktärsbygge. När huvudkaraktären George på 80-talet till slut åker fast för sitt kokainhandlande, bär han fortfarande kläder av samma snitt och typ som han bar när hans karriär och liv peakade i början på 70-talet. Michael Lindsey-Hogg arbetar med något liknande med karaktären Bridey i Brideshead Revisited, som på 30-talet bär samma typ av kläder som han bar på 20-talet. Men i det fallet beror det inte på att Bridey peakade under 20-talet, utan på att man vill visa hur hans stockkonservativa uppenbarelse inte klarade av övergången till nytt årtionde.

Låt den rätta komma in leker även med nostalgins konventioner på andra sätt, Gyllene tider figurerar på soundtracket, men det är ingen av de uppenbara gamla hittarna. Alfredsson har istället bett Per Gessle skriva en ny låt som skulle låta som Gyllene tider lät under 80-talet. En gammal Gyllene tider-låt skulle för lätt kunna distrahera publiken och föra in den i nostalgiska tankebanor, istället får man nu en känsla av tidigt 80-tal utan att fokuset från berättelsen försvinner.

(Uppdatering: Även utmärkta Weird Science har skrivit om detta, upptäckte jag precis. Se deras inlägg här.)

Den svenska filmen

Evenerligt trött på slentrianåsikten "Jag ser inte på svensk film, den är generellt så dålig." Min huvudlärare på kulturvetenskapen för några år sedan slängde sig också med den där meningen, han är recensent på en av de större dagstidningarna och borde om någon ha ett mer öppet sinne. Vi har Ruben Östlund, Simon Staho, Björn Runge, Jesper Ganslandt, Roy Anderson, Tomas Alfredsson, Johan Kling & Jens Jonsson. Allihopa (män, tyvärr) med ett eget utpräglat formspråk och intressanta filmer bakom sig. Helt jämförbara med det danska undret (Trier, Fly och Bier). De som jämför dansk kvalitetsfilm med t.ex Göta kanal 2 borde ta sig en tur över sundet och köpa En Mand kommer hjem och Hvordan Vi Slipper Af Med De Andre.

(Rolig kuriosa angående Ganslandt, hans släkt ska tydligen vara den Ganslandtsläkten som Tomas Manns Buddenbrooks bygger på.)

Regi Bergman

Regi Bergman fick Augustpriset i fackboksklassen. Välförtjänt får man säga. Boken är en fröjd att titta igenom, jag har under två långfrukostar bara kommit ca 100 sidor. Framförallt gillar jag att Stig Björkman får ta plats, håller hans Woody om Allen och Trier om von Trier högt. Det är alltid intressant att följa regissörers tankar kring sina egna filmer och i Björkmans böcker tillåts man gå på djupet. Det är intressant med just regissörslitteratur, jag har upptäckt att jag ofta och hellre sätter mig och läser om regissörer och deras processer än faktiskt ser deras filmer. Betade mig igenom Orson Welles Hello Americans i somras utan att sett något mer än Citizen Kane (och utan att bli sugen på att se något mer). Jag kan också bläddra i ovan nämnda Björkmanböcker i timmar, men har fortfarande inte sett färdigt Triers Europatriologi som står i Dvd-hyllan.

Sen kväll med Luuk.

Jag satt och slötittade på youtube i morse och kom över några klipp från Sen kväll med Luuk från tidigt 00-tal. Man slås av hur bra det ser ut, att kanske inte konceptet men estetiken var före sin tid. Studion med sina uppstoppade djur (pre-Wes anderson) och kameraarbetet (se till exempel The Knife-framträdandet med Rikard Engfors). Och vilken kvalitetsskillnad det är mellan programmet och t.ex Robins show. Är det samma målgrupp man vänder sig till?