Det lille byens klassekløfter

Min djupdykning i Matador fortsätter.
Serien har en del Tjechovska kvalitéer, borgerskapet som bevakar sina positioner och inte vill se förändringens vindar. Allt personifierat i den demente fru Fernando Møhge, som lever kvar i 20-talets Korsbæk. "Men Albert är ju död, mor!"

Klassproblematiken i Matador förstod jag inte som 9-åring, men den lämnade helt klart spår. Annelie Jordahl skulle kunna vada runt i klassanalyser av Korsbæk i timmar. Själv imponerades jag som barn av Lauritz "Røde" Jensen , idag framstår han mer som en oempatisk idealist som låter klasskampen gå före sitt äktenskap och sina barn. Men framförallt är det personalen som arbetar de finare inrättningarna (Postgærden, Damernes magasin) som fortfarande fascinerar, de som inte tillhör borgerskapet men ändå föraktar arbetarklassen. Herr Schwann i sin mycket välansade röda pottfrisyr och med sin stora yrkesheder, som svansar runt bankdirektören och baronessan. Herr Schwann som luras att satsa sitt arv i Damernes magasin och som slutar som fattig inkasserare, med en hjärtattack i borgerskapets trapphus. (Herr Schwann ströks enligt uppgift ur serien, då skådespelaren Arthur Jensen begärde för mycket lön.)

Jag sympatiserar inte helt med huvudrollen Mads Skjern, framförallt för hans hårda hållning mot sin son Daniel och hans spirande homofobi (även om man sakta förstår att det hänger samman med hans egna religiösa uppväxt.) Men jag märker att jag inspirerades av honom som barn, den drivkraften och hatet mot jantelagen är Skjernska kvalitéer som jag bär med mig.
Vem sa att populärkulturen inte kan inspirera till stordåd? (Eller småsinthet?)

Korsbæk är en liten instängd stad och det är många i serien som lider av dess begränsningar. Värst är det väl för Elisabeth och Kristen, vars Romeo och Julia-historia går som en röd tråd genom hela Matador. Men även Maude är begränsad i sin roll som bankdirektörens fru och får endast blomma upp när Ernst, hennes ungdomskärlek besöker Korsbæk för en utställning.
Det är riktigt gripande detta.

Lars von Triers fadersuppror

Lars von Trier är en regissör som ofta sätter upp begränsningar för sig själv, för att tvinga sig själv att utvecklas som filmare. Han skapade t.ex Dogma-manifestet tillsammans med Tomas Vinterberg och han har i sin Amerikatriologi arbetat med frånvaron av scenografi.

För ett par år sedan spelade han in en dokumentärfilm The five obstructions, där han utsatte sin gamle mentor, filmaren Jörgen Leth, för en rad begränsningar. Jörgen ska i filmen göra fem stycken remakes av sin gamla kortfilm Det perfekte menneske från 1967. För varje nytt försök ger von Trier honom olika förutsättningar. Men det är inte bara tekniska begränsningar, han utmanar också Leths moral som filmare och tvingar honom att ifrågasätta sina egna drivkrafter i filmarbetet.

I konversationerna med Leth gör von Trier skäl för sitt gamla Riket-citat, ”att ta det onde med det gode”, det är mindgames på hög nivå där von Trier omsöm lyfter Leths prestationer och ömsom skjuter ner hans försök. Men trots allt, är det ändå ett kärleksfullt porträtt, ett sorts missriktat försök att hjälpa Leth (både ur en depression och att göra intressanta filmer, då han på äldre dar stagnerat). Ett litet ömsint fadersuppror, perfekt en bakfull söndagseftermiddag.

The Complete New Yorker

Man ska väl egentligen inte tipsa om torrenter, men det här är lite för bra för att missa och lite för dyrt och ambitiöst att beställa hem lagligt. Den här dvd:n innehåller The New Yorker, samtliga artiklar 1997-2004. Har tyvärr inte lyckats hitta de andra skivorna i serien. Men håll till godo med denna så länge, framförallt Woody Allens artiklar rekommenderas.

Nya vågen i P1 handlade i tisdags om nittiotalet och generation Pop. Fredrik Strage talade ut om hur det var att gilla Depeche mode i en miljö där Wu tang Clan var det nya svart. Finns i SR:s arkiv och är absolut värt en genomlyssning.