Jag och Elisabeth Friis

Jag fick Matadorboxen i julklapp, en sammetsprydd grön box sprängfylld med nostalgi. Jag såg Matador första gången som 9-åring och serien gjorde stort intryck på mig, den ligger helt klart till grund för min fascination för episka berättelser. Jag har nämligen en förkärlek för historier där man får följa karaktär under en längre period och samtidigt se hur samhället förändras runt omkring dem. Scolas Vi som älskade varann så mycket, Waughs Brideshead Revisited, Scolas Familjen och Kustoricas Underground hör till favoriterna i genren och rekommenderas varmt.

Matador har ett brett persongalleri, både grishandlaren och bankdirektören får ta plats på den lilla studiobygda gatan i Korsbæk. Serien har också en rad starka kvinnoporträtt: Agnes, Elisabeth, Laura och Ingeborg. I Mats Jonssons Pojken i skogen skriver han om vilka kvinnogestalter i tv-serier som han blev förälskad i som ung. Han nämner Julia i Brideshead Revisited och Vicki i Matador. Mina barndomsförälsker var densamma, men jag var också förälskad i Elisabeth Friis. Det är jag fortfarande.

Årets bästa.

Årets bok:
En dramatikers dagbok.
Såhär i backspegeln är nog Lars Noréns dagbok årets läsning, jag sträckläste den i somras under några intensiva sommarmånader när jag jobbade på Stockholms stadsteater. Utöver det lättsamt underhållande branschskvallret, fanns också många intressanta inblickar i Noréns skrivprocess och arbete som regissör. Påverkad blev jag hursom av läsningen, när jag läste om skilsmässan till C var jag själv mitt i ett uppbrott från min dåvarande partner. Noréns meditativa stil med korthuggna meningar, blev välkommet kvällsällskap i en tom lägenhet i Stockholm i juli och på något sätt ett stöd under den perioden.

Årets film:
Låt den rätta komma in.
Såg den på filmdagarna i Malmö i maj och blev helt tagen, tjatade om den för mina vänner ändå fram till premiären i oktober. Det är årets film av flera anledningar. Revanschlusten som föds i Oskar när han blir utsatt, känns verkligen som en 12-årings svart/vita revanschlust. Kärlekshistorien mellan Elli och Oskar är så gripande och ärligt skildrad. Scenografi- och kostymarbetet är helt fantastiskt. Och slutet: Det är onekligen moraliskt helt förkastligt att mörda mobbande barn i badbassänger, men i kontexten och filmens universum känns det helt rätt, det är ett mycket tillfredställande slut.

Årets tv-serie:
Mad Men.
Klar utmanare till Six feet under som den mest beroendeframkallande serien hittills. Slutspurten på säsong 2 är så bra att jag får rysningar bara av att tänka på den. Donald Drapers öde kommer fortsätta att fascinera under 2009.

När skunken klev in i finkulturen...

Peter Englund efterträder Horace Engdahl som ständig sekreterare för Svenska Akademin. Ett mycket bra val. Den nya sekreteraren länkar till Therese Bohmans skunkdagbok från sin egen blogg och så, äntligen, träder skunk.nu in i finkulturens högborg....

10-talets statusmarkör?

På 90-talet var det viktigt att kunna musik. Man droppade engelska popband som om det inte fanns någon morgondag. Andres Lokko skrev artikel efter artikel om hur viktig popmusiken var. Om popmusik som samhällsfenomen, om popmusik som finkultur. Pop blev Bibel och 90-tal blev 00-tal. Statusmarkören under 00-talet har hitills stavats mode. Salka Hallström Bornold har skrivit artikel efter artikel om hur viktig modejournalistiken är. Mode som samhällsfenomen, mode som finkultur. Men vad blir viktigt efter detta? Vad blir 10-talets statusmarkör? Mat är helt klart på uppgång.

Välgjorda säsongslanseringar

Jag tycker om det engagemang som de amerikanska tv-bolagen (och deras pressavdelningar) lägger ner inför lanseringen av nya säsonger av sina tv-serier. Hbo, Amc och Showtime har ofta pressbilder som är fotade av prestigefotografer och väl genomförda trailers och kampanjer. En favorit är den här bilden som Gregory Crewdson fotade inför Six Feet Unders tredje säsong, när familjen Fisher sitter i ett hav av blommor.(En rolig detalj är att Claire droppar Crewdson som en av sina favoritfotografer i säsong två, när hon besöker konstskolan som hon sedan börjar på.) Eller denna pressbild inför lanseringen av Mad Men, som berättar en hel del om serien i sitt bildspråk.Om ni inte sett HBO:s symbolfyllda trailers inför säsongspremiärerna av Six Feet Unders olika säsonger rekomenderar jag ett besök på youtube, eller bildgoogla "Sopranos Taxicab Campaign" för smart marknadsföring.

Sommaren med Harriet

Klippte ihop några snuttar ifrån Ingmar Bergmans smalfilmer, de bakomfilmer som han själv spelade in under inspelningerna av Gycklarnas afton, Såsom en spegel & Det sjunde inseglet. Tycker framförallt om klippen på Harriet Andersson, där den unge Bergmans nyförälskelse lyser igenom kameralinsen. I klippet efter har han redan bytt till en ny Andersson.

Teateranekdoter

Förra hösten var jag på en loppisrunda på österlen och kom över Erland Josephsons självbiografiska böcker: Rollen, Sanningslekar och Föreställningar (underbara titlar!) för tio kronor stycket. De är väldigt lättsamt skrivna, snirkliga minnesvandringar som påminner om Bergmans Laterna Magica. Köp dem på antikvariat, det är fin och roande läsning i vintermörkret. De är fyllda med den typen av anekdoter som äldre skådespelare gärna berättar för unga storögda teaterhögskoleelever. Anekdoter om forna tiders stjärnor, deras stora egon, galenskaper och divalater. Anekdoter om att offra sig för konsten, som gärna spär på mytbilden kring skådespelaryrket. Jag hade nöjet att vara ute på en turné med Riksteatern för ett par år sedan, med fyra herrar som tillhörde det äldre skådespelargardet. Varje kväll på småstadsbarer runt om i landet var som en högläsning ur dessa böcker.

Det finns en sådan anekdot om den italienska dramatikern D'Annunzio: Han var i väl framskriden ålder och en smula förvirrad, när han en kväll fördes till en teater där man spelade en av hans tragedier. Föreställningen gav till hans ära, alla myndighetspersoner var närvarande, hela den fina världen. D'Annunzio, som satt på första bänk, gjorde inget annat än skrattade, avbröt skådespelarna och förolämpade dem, han ville ha reda på vem som var författare till denna förbannade smörja, han sparade inte på krutet och människornas ansikten runtomkring honom blev allt längre av bestörtning, medan den store skalden, som var fullkomligt borta, kissade på sig av förtjusning.

Religionen som ett hinder för kärleken

Fann en tematisk koppling mellan Brideshead Revisited och Studio 60 igår: kärlek med religion som förhinder. Både Matt Albie och Charles Ryder är icketroende och fördömmande mot religion, något som sätter en kil mellan dem och deras troende kärleksobjekt (Sebastian, Julia & Harriet). Det är väl just de två herrarnas oförmåga att lämna sin egen ståndpunkt som förstör relationerna, dvs. den inskränkthet och oförståelse som de beskyller religonen för, står de själva för. Både karaktärerna erkänner till slut, åtminstone för sig själva, en högre makt ("God, if there is a god"). Charles Ryder gör det för sent och lyckats inte rädda relationen till Julia och Sebastian, medan Matt Albie får sin Harriet till slut. Vad är sensmoralen i detta?

Tidsbunden scenografi

Läser en intressant kommentar om ett inlägg på Peter Englunds blogg , Englunds inlägg handlar om tv-serien Mad Men (Med det underbara vertigoinspirerade introt) och scenografiarbetet med den.

"Jag läste en intervju av en skaparna bakom Mad Men där han sa att ett av knepen med att skapa den trovärdiga tidiga sextiotalsmiljön var att inkludera rekvisita som är från 50-talet och som därmed ett par år gamla när serien utspelar sig. Ofta tror jag att man i historiska dramer försöker skapa en för tidsmässigt ren miljö och någonting med det bryter vår 'suspension of disbelief'"

Det här typen av tänk kring scenografin är intressant. En film som arbetar med det är den bioaktuella Låt den rätta komma in, som på ett utmärkt sätt blandar in 70-tals rekvisitan i 80-talets Blackeberg. Ett annat exempel är filmen Blow med Jonny Depp, där man använder greppet för karaktärsbygge. När huvudkaraktären George på 80-talet till slut åker fast för sitt kokainhandlande, bär han fortfarande kläder av samma snitt och typ som han bar när hans karriär och liv peakade i början på 70-talet. Michael Lindsey-Hogg arbetar med något liknande med karaktären Bridey i Brideshead Revisited, som på 30-talet bär samma typ av kläder som han bar på 20-talet. Men i det fallet beror det inte på att Bridey peakade under 20-talet, utan på att man vill visa hur hans stockkonservativa uppenbarelse inte klarade av övergången till nytt årtionde.

Låt den rätta komma in leker även med nostalgins konventioner på andra sätt, Gyllene tider figurerar på soundtracket, men det är ingen av de uppenbara gamla hittarna. Alfredsson har istället bett Per Gessle skriva en ny låt som skulle låta som Gyllene tider lät under 80-talet. En gammal Gyllene tider-låt skulle för lätt kunna distrahera publiken och föra in den i nostalgiska tankebanor, istället får man nu en känsla av tidigt 80-tal utan att fokuset från berättelsen försvinner.

(Uppdatering: Även utmärkta Weird Science har skrivit om detta, upptäckte jag precis. Se deras inlägg här.)

Den svenska filmen

Evenerligt trött på slentrianåsikten "Jag ser inte på svensk film, den är generellt så dålig." Min huvudlärare på kulturvetenskapen för några år sedan slängde sig också med den där meningen, han är recensent på en av de större dagstidningarna och borde om någon ha ett mer öppet sinne. Vi har Ruben Östlund, Simon Staho, Björn Runge, Jesper Ganslandt, Roy Anderson, Tomas Alfredsson, Johan Kling & Jens Jonsson. Allihopa (män, tyvärr) med ett eget utpräglat formspråk och intressanta filmer bakom sig. Helt jämförbara med det danska undret (Trier, Fly och Bier). De som jämför dansk kvalitetsfilm med t.ex Göta kanal 2 borde ta sig en tur över sundet och köpa En Mand kommer hjem och Hvordan Vi Slipper Af Med De Andre.

(Rolig kuriosa angående Ganslandt, hans släkt ska tydligen vara den Ganslandtsläkten som Tomas Manns Buddenbrooks bygger på.)

Regi Bergman

Regi Bergman fick Augustpriset i fackboksklassen. Välförtjänt får man säga. Boken är en fröjd att titta igenom, jag har under två långfrukostar bara kommit ca 100 sidor. Framförallt gillar jag att Stig Björkman får ta plats, håller hans Woody om Allen och Trier om von Trier högt. Det är alltid intressant att följa regissörers tankar kring sina egna filmer och i Björkmans böcker tillåts man gå på djupet. Det är intressant med just regissörslitteratur, jag har upptäckt att jag ofta och hellre sätter mig och läser om regissörer och deras processer än faktiskt ser deras filmer. Betade mig igenom Orson Welles Hello Americans i somras utan att sett något mer än Citizen Kane (och utan att bli sugen på att se något mer). Jag kan också bläddra i ovan nämnda Björkmanböcker i timmar, men har fortfarande inte sett färdigt Triers Europatriologi som står i Dvd-hyllan.

Sen kväll med Luuk.

Jag satt och slötittade på youtube i morse och kom över några klipp från Sen kväll med Luuk från tidigt 00-tal. Man slås av hur bra det ser ut, att kanske inte konceptet men estetiken var före sin tid. Studion med sina uppstoppade djur (pre-Wes anderson) och kameraarbetet (se till exempel The Knife-framträdandet med Rikard Engfors). Och vilken kvalitetsskillnad det är mellan programmet och t.ex Robins show. Är det samma målgrupp man vänder sig till?