Teateranekdoter

Förra hösten var jag på en loppisrunda på österlen och kom över Erland Josephsons självbiografiska böcker: Rollen, Sanningslekar och Föreställningar (underbara titlar!) för tio kronor stycket. De är väldigt lättsamt skrivna, snirkliga minnesvandringar som påminner om Bergmans Laterna Magica. Köp dem på antikvariat, det är fin och roande läsning i vintermörkret. De är fyllda med den typen av anekdoter som äldre skådespelare gärna berättar för unga storögda teaterhögskoleelever. Anekdoter om forna tiders stjärnor, deras stora egon, galenskaper och divalater. Anekdoter om att offra sig för konsten, som gärna spär på mytbilden kring skådespelaryrket. Jag hade nöjet att vara ute på en turné med Riksteatern för ett par år sedan, med fyra herrar som tillhörde det äldre skådespelargardet. Varje kväll på småstadsbarer runt om i landet var som en högläsning ur dessa böcker.

Det finns en sådan anekdot om den italienska dramatikern D'Annunzio: Han var i väl framskriden ålder och en smula förvirrad, när han en kväll fördes till en teater där man spelade en av hans tragedier. Föreställningen gav till hans ära, alla myndighetspersoner var närvarande, hela den fina världen. D'Annunzio, som satt på första bänk, gjorde inget annat än skrattade, avbröt skådespelarna och förolämpade dem, han ville ha reda på vem som var författare till denna förbannade smörja, han sparade inte på krutet och människornas ansikten runtomkring honom blev allt längre av bestörtning, medan den store skalden, som var fullkomligt borta, kissade på sig av förtjusning.