Det lille byens klassekløfter

Min djupdykning i Matador fortsätter.
Serien har en del Tjechovska kvalitéer, borgerskapet som bevakar sina positioner och inte vill se förändringens vindar. Allt personifierat i den demente fru Fernando Møhge, som lever kvar i 20-talets Korsbæk. "Men Albert är ju död, mor!"

Klassproblematiken i Matador förstod jag inte som 9-åring, men den lämnade helt klart spår. Annelie Jordahl skulle kunna vada runt i klassanalyser av Korsbæk i timmar. Själv imponerades jag som barn av Lauritz "Røde" Jensen , idag framstår han mer som en oempatisk idealist som låter klasskampen gå före sitt äktenskap och sina barn. Men framförallt är det personalen som arbetar de finare inrättningarna (Postgærden, Damernes magasin) som fortfarande fascinerar, de som inte tillhör borgerskapet men ändå föraktar arbetarklassen. Herr Schwann i sin mycket välansade röda pottfrisyr och med sin stora yrkesheder, som svansar runt bankdirektören och baronessan. Herr Schwann som luras att satsa sitt arv i Damernes magasin och som slutar som fattig inkasserare, med en hjärtattack i borgerskapets trapphus. (Herr Schwann ströks enligt uppgift ur serien, då skådespelaren Arthur Jensen begärde för mycket lön.)

Jag sympatiserar inte helt med huvudrollen Mads Skjern, framförallt för hans hårda hållning mot sin son Daniel och hans spirande homofobi (även om man sakta förstår att det hänger samman med hans egna religiösa uppväxt.) Men jag märker att jag inspirerades av honom som barn, den drivkraften och hatet mot jantelagen är Skjernska kvalitéer som jag bär med mig.
Vem sa att populärkulturen inte kan inspirera till stordåd? (Eller småsinthet?)

Korsbæk är en liten instängd stad och det är många i serien som lider av dess begränsningar. Värst är det väl för Elisabeth och Kristen, vars Romeo och Julia-historia går som en röd tråd genom hela Matador. Men även Maude är begränsad i sin roll som bankdirektörens fru och får endast blomma upp när Ernst, hennes ungdomskärlek besöker Korsbæk för en utställning.
Det är riktigt gripande detta.

Lars von Triers fadersuppror

Lars von Trier är en regissör som ofta sätter upp begränsningar för sig själv, för att tvinga sig själv att utvecklas som filmare. Han skapade t.ex Dogma-manifestet tillsammans med Tomas Vinterberg och han har i sin Amerikatriologi arbetat med frånvaron av scenografi.

För ett par år sedan spelade han in en dokumentärfilm The five obstructions, där han utsatte sin gamle mentor, filmaren Jörgen Leth, för en rad begränsningar. Jörgen ska i filmen göra fem stycken remakes av sin gamla kortfilm Det perfekte menneske från 1967. För varje nytt försök ger von Trier honom olika förutsättningar. Men det är inte bara tekniska begränsningar, han utmanar också Leths moral som filmare och tvingar honom att ifrågasätta sina egna drivkrafter i filmarbetet.

I konversationerna med Leth gör von Trier skäl för sitt gamla Riket-citat, ”att ta det onde med det gode”, det är mindgames på hög nivå där von Trier omsöm lyfter Leths prestationer och ömsom skjuter ner hans försök. Men trots allt, är det ändå ett kärleksfullt porträtt, ett sorts missriktat försök att hjälpa Leth (både ur en depression och att göra intressanta filmer, då han på äldre dar stagnerat). Ett litet ömsint fadersuppror, perfekt en bakfull söndagseftermiddag.

The Complete New Yorker

Man ska väl egentligen inte tipsa om torrenter, men det här är lite för bra för att missa och lite för dyrt och ambitiöst att beställa hem lagligt. Den här dvd:n innehåller The New Yorker, samtliga artiklar 1997-2004. Har tyvärr inte lyckats hitta de andra skivorna i serien. Men håll till godo med denna så länge, framförallt Woody Allens artiklar rekommenderas.

Nya vågen i P1 handlade i tisdags om nittiotalet och generation Pop. Fredrik Strage talade ut om hur det var att gilla Depeche mode i en miljö där Wu tang Clan var det nya svart. Finns i SR:s arkiv och är absolut värt en genomlyssning.

Jag och Elisabeth Friis

Jag fick Matadorboxen i julklapp, en sammetsprydd grön box sprängfylld med nostalgi. Jag såg Matador första gången som 9-åring och serien gjorde stort intryck på mig, den ligger helt klart till grund för min fascination för episka berättelser. Jag har nämligen en förkärlek för historier där man får följa karaktär under en längre period och samtidigt se hur samhället förändras runt omkring dem. Scolas Vi som älskade varann så mycket, Waughs Brideshead Revisited, Scolas Familjen och Kustoricas Underground hör till favoriterna i genren och rekommenderas varmt.

Matador har ett brett persongalleri, både grishandlaren och bankdirektören får ta plats på den lilla studiobygda gatan i Korsbæk. Serien har också en rad starka kvinnoporträtt: Agnes, Elisabeth, Laura och Ingeborg. I Mats Jonssons Pojken i skogen skriver han om vilka kvinnogestalter i tv-serier som han blev förälskad i som ung. Han nämner Julia i Brideshead Revisited och Vicki i Matador. Mina barndomsförälsker var densamma, men jag var också förälskad i Elisabeth Friis. Det är jag fortfarande.

Årets bästa.

Årets bok:
En dramatikers dagbok.
Såhär i backspegeln är nog Lars Noréns dagbok årets läsning, jag sträckläste den i somras under några intensiva sommarmånader när jag jobbade på Stockholms stadsteater. Utöver det lättsamt underhållande branschskvallret, fanns också många intressanta inblickar i Noréns skrivprocess och arbete som regissör. Påverkad blev jag hursom av läsningen, när jag läste om skilsmässan till C var jag själv mitt i ett uppbrott från min dåvarande partner. Noréns meditativa stil med korthuggna meningar, blev välkommet kvällsällskap i en tom lägenhet i Stockholm i juli och på något sätt ett stöd under den perioden.

Årets film:
Låt den rätta komma in.
Såg den på filmdagarna i Malmö i maj och blev helt tagen, tjatade om den för mina vänner ändå fram till premiären i oktober. Det är årets film av flera anledningar. Revanschlusten som föds i Oskar när han blir utsatt, känns verkligen som en 12-årings svart/vita revanschlust. Kärlekshistorien mellan Elli och Oskar är så gripande och ärligt skildrad. Scenografi- och kostymarbetet är helt fantastiskt. Och slutet: Det är onekligen moraliskt helt förkastligt att mörda mobbande barn i badbassänger, men i kontexten och filmens universum känns det helt rätt, det är ett mycket tillfredställande slut.

Årets tv-serie:
Mad Men.
Klar utmanare till Six feet under som den mest beroendeframkallande serien hittills. Slutspurten på säsong 2 är så bra att jag får rysningar bara av att tänka på den. Donald Drapers öde kommer fortsätta att fascinera under 2009.

När skunken klev in i finkulturen...

Peter Englund efterträder Horace Engdahl som ständig sekreterare för Svenska Akademin. Ett mycket bra val. Den nya sekreteraren länkar till Therese Bohmans skunkdagbok från sin egen blogg och så, äntligen, träder skunk.nu in i finkulturens högborg....

10-talets statusmarkör?

På 90-talet var det viktigt att kunna musik. Man droppade engelska popband som om det inte fanns någon morgondag. Andres Lokko skrev artikel efter artikel om hur viktig popmusiken var. Om popmusik som samhällsfenomen, om popmusik som finkultur. Pop blev Bibel och 90-tal blev 00-tal. Statusmarkören under 00-talet har hitills stavats mode. Salka Hallström Bornold har skrivit artikel efter artikel om hur viktig modejournalistiken är. Mode som samhällsfenomen, mode som finkultur. Men vad blir viktigt efter detta? Vad blir 10-talets statusmarkör? Mat är helt klart på uppgång.